Det kommer jag tyvärr aldrig kunna träna bort för jag är inte medveten om när jag ser otrevlig ut, om jag inte verkligen är arg och det var jag inte.

Jag har fått träna in varenda artighetsfras som behövs (pga år av social fobi) och gör mitt bästa för att inte vara otrevlig men när jag möter någon i dörren på väg ut med mitt lunchkaffe så kanske jag inte gjorde det leendes. Jag var ju inte otrevlig i det jag sa men jag SÅG tydligen otrevlig ut.

Idag ville en kund inte äta hos oss för att jag kunde ”sett lite trevligare ut när jag såg henne”. När jag stötte på henne i entrén och informerade om att hennes hundar är välkomna i vårt växthus men inte inne i restaurangen.

Fan så ledsamt det är när de från ens ungdom som man trodde skulle dö vid 27 ändå får styr på sitt liv, blir nyktra, klarar att jobba, får barn och sen dör de i suicid, eller en överdos efter lång drogfrihet. Nu är nästan majoriteten av de man hängde med borta.

Ångrar nu att jag varit envis/fåfäng/snål i ett år och inte unnat mig god syn.

Idag hade jag på mig glasögon en hel dag för första gången i livet och det gjorde UNDERVERK för mina trötta ögon med massa nervryckningar. Plötsligt ser jag allt, hela tiden!

Jag har nu: kört med släp, kan koppla på ett släp själv och jag har felanmält spisen. Ny spis kommer nästa vecka! Nu ska jag bara slipa ett bord med.

En sak jag ofta gör som är rätt korkat är att om ett problem uppstår så ändrar jag på två eller fler saker samtidigt. Så jag vet inte vad som var lösningen på problemet. T.ex: telefonen laddar inte=jag byter sladd OCH startar om den. Plötsligt funkar det.

Eftersom jag har en konstant katastroffilm pågående i min hjärna har jag visualiserat detta scenario ett antal ggr när jag stått bakom ett kundvagnståg. Och nu blev det verklighet. Men alla inblandade klarade sig.

Idag höll jag och en kollega på att bli mos i en rulltrappa på ica maxi. En snubbe körde ett tåg av kundvagnar som plötsligt började backa. Framför oss hade vi en äldre tant och bakom oss en gubbe med rullator. Och ingen kom åt nödstoppet.

Jag jobbar med minst tre kollegor med adhd (speciell arbetsplats). Det jobbigaste är att allt alltid måste ske exakt på sekunden, de släpper allt de håller på med och vill att alla andra ska göra samma för en uppgift. Mycket blir gjort, snabbt men inga rutiner upprätthålls. Det har man inte tid med.

Sen kanske vi kan få en ny spis. Men det hade onekligen varit skönt att ha fyra fullt fungerande plattor och en ugn, som klarar andra temperaturer än 250°, redan till jul.

Och om vi ändå ska köra till torpet med släp så behöver jag få med det stora jättetunga bordet som jag håller på och slipar på jobbet. Så då behöver jag bli klar med det. Och även hämta ett stort staffli hos en kompis 3 mil bort….

Vi har också en gammal trampsymaskin stående ivägen i köket. Och den ska egentligen till torpet. Men för att kunna ta den dit måste jag först lära mig köra med släp.

För några veckor (antagligen månader) sen städade jag åtminstone bakom spisen. Men för att kunna byta spis måste vi flytta en massa andra möbler. Och då behöver jag städa där med.

Just nu är mitt problem att vi behöver be om en ny spis från hyresvärden. Men vi behöver också hjälp med avloppet. Så då måste jag be dom fixa avloppet först eftersom de kommer höra hur det kluckar om de kommer och tittar på spisen.

Jag hamnar så ofta i spiraler av ”för att kunna göra det måste jag göra det först” i en evig loop som leder till att jag inte vet hur jag ska börja.

Stort tack för att du tog dig tiden att förklara och även visade exempel. Jag fick absolut nya saker att fundera över.

Snälla skriv boken! Jag har mestadels bara blivit tipsad om bildstöd från (förmodat) neurotypisk vårdpersonal och sett det användas i såna sammanhang på ett sätt som inte alls varit hjälpsamt. Och jag hade velat få förstå hur det används av autister som tycker att det är ett bra hjälpmedel.

Detta var ju superintressant för det är nog här det krockar. Att det inte ses som så noga vilka bilder som används men ser man det som ett språk är det ju såklart viktigt att det är samma.

Tricket verkar vara att anpassa det så det passar en själv eller barnet och det är väl där jag brister. Jag får inte ihop det så det blir hjälpsamt.

Tack för svar! Jag är lite kluven i hur jag ser på det. Jag är absolut inte emot det men jag har inte fått uppleva några goda exempel själv där det känts hjälpsamt för mitt barn. Och då blir jag nyfiken på om det är många som tycker att det är hjälpsamt, som själva har npf.

Det jag ogillar med bildstöd är att många verkar tror att det är en universallösning och bara för att t ex tandläkaren visar ett bildstöd (som mitt barn inte alls kan koppla till verkligheten) så ska besöket bara flyta på trots opedagogiskt bemötande i övrigt.

Jag misstänker att jag liksom inte funnit rätt sätt för just oss. Jag skulle behöva hitta en nivå som funkar för mitt dåliga rutinupprätthållande och för mitt och barnets detaljfokus.

Och så tänker jag att ”tänk om allt bara funkade helt magiskt och att barnet blir väldigt mycket mer självständigt om jag bara orkade upprätthålla de där plastlappspusslet”. Och tänk om jag hade sluppit vara så trött av att vara någon annans hjärna när jag inte ens har ordning i min egen?

Eller ger sig detaljerna automatiskt om man har den stora bilden klar?

Så jag fortsätter undra om bildstöd verkligen är hjälpsamt? När jag skulle göra ett till barnet så fastnade jag själv i detaljerna. Eftersom det är just detaljerna han behöver komma ihåg. Så bildstödet blev jättelångt.

Och jag vet med mig att jag själv, som med största sannolikhet har samma diagnoser som mitt barn, inte klarar att upprätthålla den rutinen att ständigt kolla väder och byta ut små plastlappar. Ta nya bilder på nya jackor och plasta in.

Hurtiga neurotypiska morsor och rehabmottagningen föreslår då att man tar kort på barnets egna kläder. Men sen har vi VÄDER. Då är det ju en annan jacka om det regnar, om det är kallt osv. Då ska den jättetrötta mamman vara förutseende och ständigt byta foton på kläder efter väder.

En sak jag funderar över ganska mycket är bildstöd till npf-personer. Är det många med npf äldre än typ fem som på riktigt tycker det är hjälpsamt? Mitt barn har liksom aldrig kunnat ta till sig det. Han har hakat upp sig på att det t ex inte är rätt färg på jackan på bilden.