Vi pratar om ytor, Louise om sin hud, jag om mina masker som jag kallar konst, Claire om tyger och kläder som nästan ingen kan bära. Vi är tre sidor av samma mynt, en ohelig treenighet. Och apan som skuttar runt bordet brister ut i ett fyrfaldigt leve. —>‬

— Egentligen tror jag du är mer fri när du äger något som inte kan gå förlorat, säger Louise. Skål! ‬
‪Claire fyller i:‬
‪— Som pengar, eller en fastighet på någon av jordens ”säkra platser”…‬
‪— I nån blå jävla zon, skrattar Louise, redan på väg mot baren för påfyllning. —>‬

‪Exakt vad Louise menar är oklart. Hon har saker att förklara. Men först…‬
‪— Jag behöver något mjukgörande och jag menar inte ceramider, utan något som mjukar upp inifrån, säger Claire. ‬
‪Louise nickar åt mannen i baren som strax ställer tre glas med fin grappa på bordet. —>‬

Nu är det iskall april, vi ses igen och hon bär solglasögon. Inomhus. Det gör inte ens Louise. Ja, förutom efter en behandling.
Jag är glad att se henne. Vi kramas just när Louise kommer in genom dörren:
— Du kan bara vara fri när du inte har något att förlora... —>

Sen hade hon berättat om de två vuxna barnen som var sjuka och som aldrig skulle bli vuxna på riktigt. Som skulle behöva sin mamma även när hon inte orkade vara behövd längre.
Jag höll mina känslor osynliga, enligt önskemål. Lyssnade bara, och kom inte med råd. Har hört att man ska göra så. —>

Det var ett tag sedan jag träffade Louise, men ännu sedan jag träffade Claire. Hennes mörka närvaro och torra, allvarliga röst var efterlängtad. Sist vi sågs hade hon varnat mig:
— Om du tycker synd om mig pratar jag aldrig mer med dig. —>

Enligt utsagan som rullar förbi
åldras jag i tre dimensioner
Men det finns fyra steg
som kan förhindra processen
Leker med tanken att strunta i stegen,
att istället sväva fritt i 3D,
utbringa ett fyrfaldigt leve

Jag vill vara på skägg.

Jag vill vara en samtidsröst med bröst.

Jag vill vara ett valhot som lever upp till förväntningarna.

Jag tar mig igenom det
Jag tar mig igenom
Jag tar mig
Jag tar
Jag

kommer ut på andra sidan

🙏🤍

//
Jag menar inte ett elakt mörker,
jag menar bara ett mörkt mörker,
jag menar bara att vi måste leva lite till
fast det är för sent.
//

//
Så mycket vi lärde oss
utan att förstå.
Det gör mindre ont
när jag ställer mig
på den punkten.
//

❤️

//
Dina läppar är en landningsbana för min lust, men låt mig slippa höra om ”din resa” och låt mig slippa uppleva ditt nya kök.
//

🥺

Supernöjd med den uppläsningen — tack 🩷☺️

Eller så vill jag …

Jag vill vara en mamma i knälång fleece dragandes en vintage barnvagn. Jag vill fundera över om fleece är ekologiskt och varför mina barn är intoleranta mot alla livsmedel. Jag vill tro på naturlig skönhet. Jag vill vara samma mamma tjugo år senare och inse att ”naturlighet” har ett bäst före datum.

Jag vill vara en lådcykelpappa som bränner på så att rullgruset sprutar hela vägen till föris. Jag vill vara samma pappa tjugo år senare, med tjock nacke och tatueringar som flutit ut, med brustna illusioner men en obruten självbild.

🥷

Log in
Pop up
Drop down

Var och en blir salig på sin tro(n).

Det är en mörk värld 🖤

Ty köket är ditt och maten och besvärligheten — i evighet amen.

Den 15 mars i en annan tid skrev du ”ring mig viktigt”. När jag inte gjorde det startade den nya tideräkningen.

//
Någon måste dö
för att vi ska ses
Någon måste förstå
att jag aldrig förstod
Någon måste visa
att jag hade ett val
Jag måste acceptera
att det är för sent
Vi måste leva
lite till
//

Jag vill vara en skänk från (en) ovan.

Det får vi hoppas. Gott nytt 🖤