Olikheten i världen är nu i början av 1990-talet större än någon gång i historien. Under min livstid har världsmajoriteten fått det allt eländigare. Varje generation är fattigare än den förra. Om Gud funnes vore Jorden en universums straffanstalt!

I går begravdes konstnären och skribenten Gun Kessle. Tomas Bolme var officiant vid ceremonin i St Davidsgården i Skinnskatteberg och Gun Kessles make Jan Myrdal höll talet vid kistan. (Aftonbladets ingress) Gun Kessle är död. Men här i kistan framför mig ligger inte Gun Kessle. Här ligger ett lik; en död människokropp som en gång tillhört Gun Kessle. Det är viktigt att säga detta just vid denna kista. Ty Gun hymlade aldrig sentimentalt med döden så som nu mediagängse är. Till en del hörde detta hennes bakgrund till. Gudstroende var hon inte men kulturellt satt Laestadius, Olaus Petri och Luther henne i bakhuvudet. Om detta var hon medveten och det möjliggjorde för henne att resa, leva och verka i andra kulturer. Hennes helt osentimentala dödsmedvetande var sedan format av hennes erfarenheter. Under tio år på sanatorier såg hon dem dö kring sig; vänner och väninnor, den första kärleken såväl som de avgörande livslärarna. Bristen på sentimentalitet upphäver inte sorg. Sorg är dock inte mycket att prata om då den är lika ohjälplig som verklig. När femtioett år av livet hällts ut då återstår blott en stor tomhet med lite livsgrums i botten. Gun och jag levde och arbetade samman i ett ständigt samtal. Det har nu upphört. Visst kan jag tala med barn och barnbarn, med vänner och kamrater men det är inte detsamma, rapporten är bruten, livssamtalet har upphört.

Jag har kommit till år 2007 i min genomläsning av Jan Myrdal och till hans tal vid Gun Kessles begravning. ”Rapporten är bruten, livssamtalet har upphört”.
I år är det hundra år sen Gun Kessle föddes.

Man sträcker ut handen och går rakt fram, tar ut boken och den faller upp av sig själv och där står texten tryckt och den börjar omedelbart tala.

Du vet hur det är med författare. När man behöver dem träder de fram ur hyllorna. Står där med ryggarna ut mot rummet och ryggarna tycks nästan omgivna av ett sken.

1 procent av befolkningen äger 32 procent av förmögenheten i landet och om man räknar in svenskar skrivna i utlandet som Ingvar Kamrad (Ikea) och familjen Rausing då äger 1 procent av svenskarna över 40 procent av landets förmögenhet.

Men just nu har kommit en rapport från Institutet för näringslivsforskning. Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström har räknat även de värden som ligger i familjeföretag. Då blir bilden än tydligare.

Frågan blir vart makten tagit vägen efter det att den utgått från folket. Hemligt är svaret dock sannerligen inte. Enligt den officiella statistiken från Statistiska centralbyrån (SCB) äger 1 procent av den svenska befolkningen 19 procent av de samlade förmögenheterna. Där finns makten.

Vi har inte ens kunnat få behålla vårt sjukhus.

Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.”
Fast det är ju lögn även om ingen försiktigtvis gärna säger det högt. Att makten inte finns kvar hos folket i Skinnskatteberg där jag bor vet vi ju faktiskt var och en.

Så här ståtligt lyder dock nu de gällande inledningsorden:
”1 kap. Statsskickets grunder
1§ All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.

Kunskap är makt! Glöm inte det, mina vänner!

Exemplen belägger att foto är lika litet objektivt som avbildande porträtteckning är det. Fotografi är en grafisk teknik bland andra. Den färdiga bilden visar, oavsett teknik, blott vad upphovsmannen sett.

En fotograf tog identitetsbilder åt Bibliothèque nationale, för honom var jag en i raden av privatlärda forskare.

En fotograf var tysk, berlinare strax bortom pensionsåldern. Han tog fram en mig tidigare okänd tysk akademiker ur mig. En fotograf var pakistanare, han arbetade i Jeddah. Han såg i mig en levantinare.

Dessa fyra fotografier av samme Jan Myrdal togs under samma tid som identitetsfoton för pass och visumansökningar av fyra fotografer i fyra olika länder och visar fyra olika personer. En fotograf var svensk och sörmlänning och för honom var jag Janne från Södra sidan.

och de övergivna sanningarna fyller bibliotek och arkiv från golv till tak, löpkilometer efter löpkilometer

författare är vanligtvis privat lika trista som målare (och musiker). Sådant folk skall läsas, ses och höras men man bör knappast umgås med dem.

Till tecknandet hör att det inte är något man kan göra bara lite då och då. Tecknandet är också handaskicklighet men handen glömmer lätt. En god tecknare måste teckna dagligen för att hålla kvaliteten. Se på Stig Claesson. Han har tecknat sedan han var femton.

Men hur det målet skall nås, hur avgöra vilka strider som är nödvändiga, det måste vara en sak för det palestinska folket att besluta.

Kravet på en demokratisk stat med lika rättigheter, där muslimer, kristna och judar kan leva är ett krav som före 1948 hade starkt stöd i de kretsar jag växte upp i. För mig framstår det fortfarande som den enda lösningen för en fredlig utveckling i regionen.

Vad det palestinska folket bör göra, är ett beslut som måste fattas av det palestinska folket. Man kan få stöd utifrån, också från oss i Europa, men man måste själv besluta.

Censur fördummar. Också – i synnerhet – självcensur.

I "Artes" vågar de inte trycka Tranströmer – de refuserar honom – ty de vet att han är en av de stora poeterna på svenska språket. Att trycka honom bleve dem att visa upp den egna eländigheten.

Ja, våren har kommit. I Washington går fallskärmsjägare på vakt och i Asien blommar de nya krigen så vackert.

Särskilt under det kalla kriget sattes såväl i öst som väst giftstämpel på oliktänkande. Men också svenska officiella liberaler brukar reagera snabbt mot annorlunda tankar.

Det är inte bara romerska katoliker och sovjetiska partimedlemmar som med stolthet visat på sina bokhyllor att de är fria från felaktiga skrifter.

Fast jag är ju inte plattmaterialist. En viss bestämd roll spelar orden. I det hade Marx rätt. Och Mao. Säg så här: exakt likadant hade det inte sett ut i världen mitt arbetsliv förutan.

Jan Myrdal svarar NEJ! på frågan om huruvida det var rätt att skicka vapen till Indien. Från Vi 5 i Aftonbladet 18 december 1971.

Vad jag vill säga med detta är att Mikael Wiehe inte bara ingår i en mycket lång folklig tradition av vad överheten i sina lagtexter nedsättande kallade lekare utan att han i dag så som lekarna kring Wat Tyler bidrar till att forma ett folks medvetande trots den härskande klassens intresse.

Ja, nog har vi hört att Wat Tylers folk frågade ”När Adam grävde och Eva spann vem var då en adelsman?” Men vad de sjöng i folkhären för 634 år sedan under det stora upproret mot överheten och utsugningen när de marscherade mot London vet vi inte.